Två primadonnor på Stadion

Stockholmsmarans dag hade kommit och vi med den. Vi anlände vår vana trogen med våra cyklar.Vi parkerade våra cyklar på en perfekt plats bakom Östermalms IP och Danicahallen. Med cykel kommer man smidigt nära, och slipper fundera särskilt mycket på lämplig parkering.Gårdagens punktering hade gjort att vi tagit gott om tid på oss. Man vet aldrig riktigt vad som finns på cykelbanorna med alla dessa  busskurer som ständigt utsätts för meningslös och idiotisk glaskross. Vid Danicahallen mötte jag släkt från Dalarna. Kusinbarnet Andreas skulle premiärspringa loppet.Vi pratade en stund om dagens utmaning, och önskade varandra lycka till.

Jag och Lasse gick sedan mot omklädningsrummen under läktaren. Inte otippat så var vi först på plats. Vi började och fixa med nummerlappar, kläder och annat som hör till vid förberedelsen inför lopp som detta. Något som gjorde oss lite fundersamma var att det inte kom några fler till omklädningsrummet. Fram till en timme innan start hade endast ett fåtal kvinnor öppnat dörren för att genast stänga den.Svaret fick vi på väg ut då ett antal kvinnor höll på byta om utanför i korridoren. En del var minst sagt sura och arga.Fullt förståligt då vi tydligen ockuperat ett omklädningsrum för damer. Där hade vi suttit som två primadonnor intet ont anande. Orsaken var att arrangörerna hade satt upp en lapp på dörren efter att vi tagit plats. Detta var dock inget som dessa damer trodde så mycket på. För dem var vi nog inga primadonnor utan två grymtande egomansgrisar.

Nåväl skadan var skedd och trots våra största charmleenden med glada humortillrop så lyckades vi inte tina denna Sibirienvinter. Nu hade vi inte bara medlöpare utan motlöpare också.Vi tog oss därför ut på innerplanen snabbt för att likt 16000 andra droppa vårt bagage. Sedan var det dags för att positionera sig inför det stundande startskottet.

Det är en mäktig känsla att stå på Lidingövägen med 16000 andra och invänta startskottet. Den förväntan och adrenalin som finns i startfållorna måste upplevas för att till fullo gå att förstå. Ute på banan som nog är en av världens vackraste marasträckor står publiken i täta led. Publiken som ger oss löpare den välbehövliga kraft att överträffa oss själva. Målgången på Stadion som sker via Maratonporten i den klassiska arenan från år 1912. Oavsett hur trött man är så försöker man sig på en spurt för att ge sig själv, arenan och publiken en snygg avrundning. Att sedan få en tung unik medalj hängd runt halsen förhöjer loppets final ytterligare. Efter loppet är vi alla bröder och systrar, och små världsliga misstag som att ockupera fel omklädningsrum är förhoppningsvis glömt. 

Medaljen bärgad

Efter målgång