Borderrunners: Haren i påskrissne

Låååångpass stod på agendan denna dag då Eurosport sände London Marathon och Paris-Roubaix på cykel. Valet mellan att sitta kvar i fåtöljen med nybryggt 33 cl kaffe eller 33 km löpning var inte självklar. Men med moderna tv-apparater där inspelningsfunktion finns så har man verkligen ingen anledning att välja bort veckans långpass. Med dagens kilometertider tillsammans med Lasse så var det inget problem att se Paris-Roubaix live.

Denna gång gick löpningen via Järva mot Rissne och Bromsten. I Rissne mötte vi påskharen som tog det säkra före det osäkra och la sig i kön efter oss när vi ångade på. Formen kändes bra och vi höll bra fart. Lasse har en otroligt bra utveckling i sin löpning. Det är trots allt ett halvår sedan debuten på Lidingöloppet. Om en halv månad så ska Abborrbacken x 2 avhandlas. Det blir för övrigt en månad fylld av utmaningar. I mitten Varvet och i slutet Stockholm Marathon.

I London går under vårt pass Wilson Kipsang in på nytt banrekord. Mo Farah var på jakt efter det brittiska rekordet på sträckan. Ett rekord som sattes av Steve Jones för 29 år sedan!! Men inte denna gång så rekordet kanske står sig ett tag till. Men är det någon som på sikt ska plocka det så det nog Mo Farah.

Steve Jones träffade jag i New York inför mitt marathonlopp 2005. Blåbär som jag var och viss mån är så fattade jag inte riktigt vem han var då jag stod och pratade om mina förväntningar inför loppet. Han stod i Reebooks monter och gav mig lite råd inför loppet. Ödmjuk kille helt klart, det var ju trots allt tung rutin som jag mötte. Han vann New York city marathon 1988, då hade en annan som längst sprungit sträckor upp mot milen. Hade dock vett nog att be om en signad affisch. Hans hälsning var inför loppet -Good luck Anders, enjoy your trip.

Imorgon tar jag och Lasse våra cyklar för att lyssna på och träffa Anders Szalkai. Vinnaren av Stockholm Marathon 2001. Det är inte inom alla idrotter där steget mellan motionärer och elit är så nära. Visst tiderna skiljer sig åt men entusiasmen, glädjen och respekten inför distansen delas av alla. Alla måste träna på sin nivå och prylar samt material är inte det som avgör. Det är den som snabbast tar sig mellan punkt A och B. Den egna kroppen och dess uthållighet är det som avgör. Visst man kan skylla på skor, väder, skador, vikt, löparlinnet o.s.v om det inte går som man tänkt, men i slutändan är det den som förvaltar sitt pund bäst som vinner sin egen seger. Vinnare kan man vara oavsett placering, det är du själv som avgör om du är en vinnare. I slutändan är som jag ser det alla som genomför ett marathon en vinnare.