Run Forrest run for rest in the forest....eller man får ta från det undre lagret i underlaget

I veckan var jag på Waterfront och upplevde en åldrad, men vital Robert Allen Zimmerman. Funderade en del innan vad som gör att man orkar åka runt och turnera, möta sin publik ännu en gång. Det måste vara som att springa ett livslångt maratonlopp. Folk som vill ha något av honom, se och bli berörd.Hans låtskatt är ju ofantlig, och han behöver bara välja och vraka bland pärlorna.Men de som väntade någon form av greatest hits föreställning hade inte koll. BD har inte kört någon sådan på många,många år.

Han lever verkligen upp till textraden "Take care of all your memories for you cannot relive them. Den självrespekt och respekt för publiken som han visade är verkligen något för andra artister att fundera på. Han fortsätter utvecklas, och ställer krav på sig själv och sin publik. Fångade i strofen "There´s nothing perfect about me and that´s what allows me to grow". Bara en sådan sak som att konserten börjar på exakt utsatt tid, och då menar jag på exakt. Pausen på tjugo minuter är också exakt. Att folk inte sitter på sina platser, och kommer inramlande med ölglasen i hand bekommer inte honom. Det är deras problem. När BD anser att konserten är slut så är den också slut. Det spelar ingen roll hur massiva applåder och ovationer han får. När det är över så är det över. Han har inget kvar att bevisa, om det någonsin funnits något för"The world´s going to judge you no matter what you do, so live life the way you fucking want to".

I used to walk
into a room full
of people and
wonder if they
liked me....

now I look
around and
wonder if
I like them...


Konsertlokalen är liten och spelningen känns som en klubbspelning. Men egentligen så störs jag av alla de andra som är där för att uppleva BD. Det bryter på något sätt magin, den personliga relationen jag har till honom och hans musik. Det är ju jag och mitt möte med BD ungefär som det var för Fredrik Wikingsson. Men visst jag förstår även de två framför mig som lämnade lokalen efter en kvart, eller kanske snarare tjugo minuter. Om man räknar in den tid som det tog för dem att ta sig till sina platser med sina ölglas.De var inte redo. De var kanske för unga. BD tolka Sinatra, Yves Montand och Irving Berlins var nog inte vad de väntat sig. Visst jag har också gjort mina misstag, valt bort spelningar, sålt och gett bort Lp skivor med t.ex. BD. Men de kommer nog på sitt misstag om några år eller så.

BD fanns med när jag steg upp i morse för att springa. Kan han så kan jag, tänka nytt och hitta nya vägar. Han tolkade Sinatra, jag får tillsammans med Lasse och Mattias tolka terrängen i skogarna. Morgonen är kylig och solen har ännu inte delat med sig av sin värme. Yves Montands "Les feuilles mortes" (Höstlöv) finns med oss på vår löpning. Lasse har sina nya terrängskor. Skönt att löpningen äntligen börjar fungera för mig. glädjen har varit som bortblåst. Det gäller att tänka nytt säger Mattias när vi passerar hålet i stängslet in mot gocartbanan, för att ta oss in i nästan obanad terräng. Tänka nytt det är ju det som är ledordet,bli inspirerad och inte alltid köra greatest hitsvägarna. Den bästa träning är ju den som blir av, och blir den av på nya stigar så visar man ju respekt mot sig själv.

I change during the course of a day. I wake and I'm one person, and when I go to sleep I know for certain I'm somebody else.

Bob Dylan