Sjumilakliv och tunnelseende, dagens inriktning var utstakad. En cykeltur till och från Värtan och däremellan lite tunnellöpning. Tio år har gått sedan Södra länken flyttade ner ytterligare biltrafik under Stockholm. Då var vi ca. 2000 löpare som sprang 12 km, och ungefär lika många som på inlines åkte 42 km. Nu idag var det ca 42000 som skulle springa ca. 10 km. Det säger en del om tidsandan, och att betydligt fler fått upp ögonen för motion. Att löpning kan bidra med positiva förändringar med och i livet.
För tio år sedan behövde man inte anmäla sig till lopp ett halvt år före start, det räckte oftast med veckorna innan. Med den här takten så får vi väl lufsa runt med 500000 andra som folkpensionärer när eventuell förbifart Stockholm är klar. Kul att vi löpare blir fler iallafall, och tar plats på gator och i skogen. Anmälningsavgifterna som de deltagande betalar går till stor del för att trygga återväxten av löpare i de olika klubbarna. Men också i många fall till främja annan verksamhet som Stadsmissionens. De fick denna gång ett bidrag på runt 750000 kr och en hel del kläder.
Inför loppet var Martin Stenmark upp på scenen för att sjunga lite. En ödmjuk kille som själv är löpare och cyklist. När han gick av scenen för att hinna till sin startgrupp i loppet var Lasse framme och bytte några ord. Lasse frågade om han cyklat till loppet, Martin svarade då skrattande - nej tyvärr, har nyss kommit från Luleå, och det är lite för långt. - tunnis, svarade Lasse skrattande då. Martin skrattade också, och började halvspringa mot starten. Han ropade sedan till Lasse - lycka till på loppet!
Loppet visade sig bli en riktig folkfest men utan någon större publik. I tunnlarna mötte oss däremot konstverk, lasershower, sång m.m. Trafikverket hade tillsammans med sponsorer ordnat en trevlig invigning. En av sponsorerna bjöd på glögg, pepparkaksglögg en ny sort igen. Varför kan inte glögg få smaka just glögg och att pepparkakan får behålla sin smak? Men man börjar väl bli en riktig surgubbe som betraktar omvärlden med lite sund skepsis, he he. Men trafiken runt Stadion minskar och är den största vinsten för Stockholm. Vi får mer plats att cykla, gå och springa. Västarna som vi haft på oss på loppet blir en fortsatt bra livförsäkring. Om folk bara visste hur dåligt de syns utan reflexer så skulle nog västar bli ett vanligare inslag. När man cyklar runt på cykelvägar så är det ofta man ser personer i sista sekund, riktigt otäckt.
Vi avslutade dagen med att via Inverness cykla mot Djursholm. Inverness varför heter det så? det har slagit mig förr. Måste undersökas. Vi passerade i Djursholm det ena storslagna huset efter det andra på vår väg. Måste ta ett tag att städa i de där husen, var vår reflektion. Men det är väl Rut som städar förstås muttrar två surgubbar. Två gamla hundar söker sig sedan mot Sollentuna på mörka vägar. Lasse är för dagen stark som en björn i backarna och klipper backarna vid Rösjön med mig hängande efter som en slips. När vi sedan når Kallhäll och konstaterar att detta äventyr är över visar mätaren på drygt sju mil. Det var nog ett tecken att vi mötte Stenmark idag.
