Jag vände och regnet piskad hårt, vägen liknade mera en lerflod. Grenar och kottar rasade från träden i blixtarnas sken, och ackompanjerades av mullret från åskan. Jag sprang som en skållad, och nu var det inte långdistanstempo utan något som liknade sprint. Försökte räkna sekunderna mellan blixt och muller. Att vara 203 cm har sina fördelar och ibland nackdelar. Nu kändes det helt klart som nackdelarna var på väg att ta över. Nog levererade mina ben allt vad de kunde, men när blixtarna och mullret började komma lite väl tätt så var åskledare det sista man vill bli. Två skräckslagna cyklister mötte mig och försvann.
Började fundera på hur lång tid det skulle ta innan någon hittade mig som en utbrunnen tändsticka i skogen. Slog bort tanken och fortsatte springa mot Fäboda. Tänkte att i deras förråd för skördetröskan borde man kunna kura lite tills ovädret dragit över. Men den sista sträckan dit var i öppen terräng och det är riktigt obra som man säger i Norrland. Det fick bli det gamla avträdet som jag passerat så mången gång, men aldrig nyttjat. Nu ljungade blixtarna tätt, och det var riktigt obehagligt när jag närmade mig dasset. Kreaturen på åkern sprang också för livet tillsammans med mig. De tänkte ta sin tillflykt under en skogsdunge mittemot dasset.
Sprang in och satte mig på dasset, och bara efter några minuter slog blixten ned alldeles i närheten. Om man säger så här så lyste blixten upp hela dasset genom springorna, och det small något rent för djävligt. Närträff om man säger så.Det luktade som när man sköt med knallpulver när man var liten. Med ringande öron så kollade jag mig omkring för att se om jag forfarande satt kvar på dasset. När jag såg att hemlighuset fanns kvar tänkte jag att där gick det åt några biffdjur helt klart. Gläntade på dörren för att se om de fortfarande levde. De stod helt paralyserade, men stående upprätt. Det tog en stund innan den första biffdjuret rörde på sig.
Det fortsatte att blixtra och åska så jag satt kvar en stund till. Hann fundera på att detta skulle kunna blivit slutstationen i livet - ett dass på Järvafältet. Men också tankar på att löpning ibland är lite onödigt spännande. Timingen på,denna löptur kunde helt klart ha varit lite bättre, men man fick ett lite oplanerad snabbdistanspass iaf. Lämnade området och sprang hemåt, och kunde på nyheterna läsa att det varit spännande på andra håll också.
